I dessa tider släpps boskapen ut på bete vid kusten. De betande djuren utfört ett värdefullt arbete för att sköta naturen, men betesdriftens påverkan på vattnet väcker oro. Vid årsskiftet startade ett projekt om betesdrift på kustnära marker i vilket man studerar temat bland annat med hänsyn till vattenpåverkan, näringarna, djurens välbefinnande och den biologiska mångfalden samt gör strandbete med hållbart och verkningsfullt och höjer dess status.
Kustnära strandängar är en värdefull del av kustlandskapet och en viktig livsmiljö för många växter och djur som numera blivit sällsynta. Strandängar kräver regelbunden skötsel för att de ska behålla sin öppna karaktär. Kustnära strandängar är en akut hotad naturtyp på vilka den bästa och mest kostnadseffektiva skötselmetoden är betesdrift. ”De betande djuren är viktiga naturskötare och utan dem växer stränderna snabbt igen och arter som trivs på ängar med låg växtlighet försvinner”, säger forskare och projektets ledare Marika Laurila på Naturresursinstitutet.
Strandbetets hygienrisker och näringspåverkan utreds
Strandbete har även varit föremål för kritisk debatt. Människor är i synnerhet bekymrade över hur betet påverkar vattnet. Ett mål för projektet är att öka kunskapen om hur betesdjur påverkar hygien- och näringsstatus av kustvattnen. Förekomsten av tarmmikrober och sjukdomsmikrober i vattnet fastställs både utanför kustnära betesmarker och referensområden som inte används för bete. Sjukdomsmikrober analyseras också i gödselprover från betesmarkerna. ”Utifrån resultaten uppdaterar vi uppskattningarna om strandbetets hygienrisker med avseende på rekreationsbruket av vattenområden samt rekommendationerna för hur riskerna kan minimeras”, säger Tarja Pitkänen, ledande expert på Institutet för hälsa och välfärd samt biträdande professor vid Helsingfors universitet.
Mängden växtbiomassa som samlas på betade strandängar är mindre än på obetade marker, och en del av näringsämnena i den betade växtligheten binds upp i djurens tillväxt. Det går att beräkna utförseln av näringsämnen från ängen via djuren. Hur mycket kväve och fosfor som transporteras från betesmarken till havsvattnet beräknas genom att jämföra näringsämneshalterna i vattenprover tagna vid betade och obetade marker.
Samarbete och dialog ger fungerande förfaranden – från avtal till genomförande
Betesperioden är en viktig del av årscykeln för både betesdjuren och bonden. ”Strandbete förbättrar djurens välbefinnande, för det ger djuren möjlighet att bete sig på ett naturligt sätt som är bra för deras hälsa”, säger Satu Raussi, som är ledande expert på Djurens välfärdscentral. Innan djuren släpps ut på strandbete har bonden haft mycket jobb, från att välja ut de lämpliga djuren på gården och förbereda dem för betessäsongen till att se till att stängslen runt betesmarken är i skick. Dessutom behöver betesmarkerna övervakas genom sommaren. Man behöver regelbundet se till att djuren mår bra, och kontrollera att både djuren och stängslen är i skick och att djuren har tillräckligt att äta. Användningen av mark för strandbete påverkar också gårdens andra resurser, bland annat genom att åkerareal frigörs för odling av ensilage, vilket gör gården mer självförsörjande på foder.
Vid planeringen av strandskötsel ska man ta hänsyn till många olika faktorer i naturens särdrag och användningsbehoven. Alltid är det inte lätt att få tag på den bakgrundsinformation som behövs. I projektet för betesdrift på kustnära marker arbetar man för att förbättra informationen mellan olika aktörer och tar fram nya metoder och verktyg för planering, övervakning och rådgivning. ”Genom att utveckla avtalsförfaranden och förbättra rådgivningen vill vi uppmuntra bönder att sköta vårdbiotoper samt göra skötseln mer verkningsfull”, sammanfattar landskaps- och miljöexpert Maarit Satomaa från ProAgria Oulu.
Projektet för strandbete längs havskusten för naturens och människans väl, som startade i början av 2021, ska göra strandbete mer hållbart och verkningsfullt samt höja dess status. Det tvååriga projektet genomförs av Naturresursinstitutet, ProAgria Oulu, Institutet för hälsa och välfärd, Helsingfors universitet och Djurens välfärdscentral. Finansiär är Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.